“Jag är typ rädd!”
Gick på bio med 15-åriga Ebba idag. Vi var tre personer över 25 år i en fullsatt salong av stojiga och förväntansfulla ungdomar. Filmen hette Saw III. Ingen lek kan jag meddela. Så läskiga och äckliga och närgångna filmer fanns inte ens när jag var tonåring.
Och förväntningarna var högt ställda. Tjejen snett framför oss hade två tomma säten ytterst på radan och vågade inte sätta sig ner på sin plats förrän de platserna hade blivit fyllda. Precis när ridån går upp säger tjejen: “Jag är typ - rädd!”
Längtan efter att bli rädd är ganska stark ibland. Min Ebba räknar iskallt med att “få allvarliga men” eller åtminstone “mardrömmar i ett par veckor” efter filmen.
Som hon valde och tvingade mig att se…
