PappaPer

I ett extrainsatt avsnitt av TV-serien Vita Huset som sändes efter terroratacken den 11 september, så säger presschefen Toby Siegler någonting väldigt bra apropå islam och terrorister: “Al qaida har precis lika mycket att göra med islam, som ku klux klan har att göra med kristendom”.
Efter att ha försökt att ta del av argumentationen och efterspelet efter måndagens läktar-terror skulle man kunna fortsätta Sieglers jämförelse med orden “… eller fotbollsfirmor med fotboll.”
För parallellerna är obehagligt många. De mest förhärdade våldsromantikerna ser sig själva som de enda äkta supportrarna. Ju mer vi vanliga supportrar kritiserar, desto starkare växer sig utanförskapet och hatet. Vid ett visst läge är det såna som jag själv; vanliga sansade, men sjungande supportrar - som aldrig hatar och aldrig är beredda att slåss - som blir de värsta fienderna. Inte motståndarna på plan. Inte polisen. Utan alla andra som inte är “riktiga bajare”. Vi som ser på matchen men som inte lever matchen” som någon KGB:are skrev på nätet.
Och precis som al qaidas ledare tar varje militär insats från USA/NATO som en ursäkt för att ge sig på oskyldiga civila - ser fotbollens terrorister kravallpoliser och säkerhetsvakter som ett bevis för att de har rätt att trappa upp våldet.
Tonläget i de hundratals foruminlägg som nu översvämmar gästböcker och supportersajter går inte att ta miste på. Fotbollsterroristerna stormtrivs! Det är precis den här känslan av krig som de eftersträvar, som är deras livsluft och som hela deras agerande i måndags går ut på att få fram.
Frågan blir förstås vad man kan dra för slutsatser i vad som behöver göras. “Kriget mot terrorismen”, går ju som bekant inte särskilt bra. Både västerländska turister och medborgare i muslimska länder drabbas ju ständigt. Nu senast i Turkiet.
Såg Henrik Appelkvist (vd Hammarby fotboll), Patrik Asplund och en till från Djurgårdens supporterförening sitta i TV4 i morse. De såg milt sagt uppgivna ut. Även om de hade en del förslag till åtgärder, så verkar det mesta redan vara prövat. Och misslyckat.
Om man jämför kriget mot den politiska terrorismen och insatserna mot fotbollsterrorn skulle man kanske kunna hitta ett par saker man borde göra. Och ett par man borde undvika:
1. Fortsätt att bygga på den positiva läktarkulturen. Det faktum att fler och fler går på fotboll, fler och fler hejar och sjunger - fast matcherna blir sämre och sämre. Det är där, precis som i ett ökat utbyte mellan vanliga kristna och muslimer som den enda långsiktiga lösningen ligger. Vi är alla abrahams barn och vi är alla fotbollsfantaster.
2. Skapa inga Guantanamobaser. Hörde Appelkvist prata om att sätta huliganer i husarrest under matchdagar. Då lät Patrik Asplunds variant med “alternativa avstängningar” bättre. Där unga supportrar så snabbt som möjligt får en chans att komma tillbaka.
3. Försök att tona ner mediabilden. Ge inte fotbollsterroristerna mer utrymme - det bara ökar lusten att fortsätta att förstöra. Minns för ett par år sedan när några bajenhuliganer stod och skröt på en bandymatch om hur dom ljugit för Aftonbladet att det förekom allvarliga bombhot mot Söderstadion om inte en ny arena byggdes. Killarna var “rätt” nöjda - och fick ett helt uppslag i tidningen dagen efter…
4. Klubbarna måste jobba förebyggande i de områden där man rekryterar. Det räcker inte med att bara stå och scouta talanger på St Erikscupen. Rekryteringen av fans - och potentiella huliganer - pågår parallellt. Och lika lätt som det är att hitta en ny Erkan Zengin eller Kennedy, lika lätt är det att hitta nästa “KGB-generation”. Familjedagar på Söderstadion i all ära, men det finns en del förorter runt om i våra storstäder för klubbarna att vara närvarande i.
En sista obehaglig prallell mellan politisk terror och fotbollshuliganism: Legosoldaterna. De “ultras” från andra länder som enligt uppgift var “inbjudna” för att krascha vår derbyfest i måndags. Anledningen till att de åker upp till vår trötta allsvenska är ju att våra egna huliganer lyckats sälja in våra derbyn som tillräckligt “heta”. Dels via sina egna webbsajter, men också med hjälp av kvälltidningarnas krigsrubriker.
Tyvärr tror jag att enda botemedlet, både mot fler besök av den typen, som mot fotbollsterrorismen som helhet är att tydligt deklarera att “nu är festen över”. Nu kör vi med tomma läktare, med mindre publik, mindre massmedial uppmärksamhet. En signal som säger att “Fotboll är härligt. Men det är inte värt vad som helst.”